Åh, en sån fin och efterlängtad bok! Vi har en saknad liten pojke och har köpt och läst boken för hans lillebror. Den gick rätt in i hjärtat på oss föräldrar och öppnade upp samtal och frågor från lillebror.

Boken är sorglig men samtidigt positiv och hoppfull. Bilderna är enkla, färgstarka och väldigt fina och texten är rak och förklarar svåra saker på ett enkelt sätt.

Jag hoppas att den hittar hem till många barnfamiljer, inte bara hos oss som har förlorat barn.
Stort tack till Ann-Katrine Engström som har skrivit en sådan fin bok!

Det här är en diktbok om att vara lillasyster till en bror som dog i mammas mage. Författaren har själv förtjänstfullt illustrerat sin text och en andra upplaga av boken släpps i december 2015. Ann-Katrine Engström har även tidigare gett ut en bok i samma format med titeln ”Mamman och fröet” som handlar om en kvinna som blir gravid genom insemination. På ett pedagogiskt sätt berättat för små barn om bäbisar som föds utan att en pappa gjort mamma med barn.

Men i ”En fjäril på min kofta” skriver hon om en tragedi med verklig bakgrund, som drabbat en närstående till henne. Det är berättat ur en lillasysters perspektiv eftersom hon kom till världen några år efter att mellanbrodern dog i mammans mage men fick födas fram på naturlig väg. Man förstår vilken ångest det måste ha skapat hos modern, men även hos övriga familjen.
Anslaget är klassiskt i berättartonen:

”Det var en gång en Lillasyster. Hon var minst i familjen fast hon hördes mest. Hennes röst var helt enkelt bäst.”

Att en är rimsaga gör det anpassat för barn och dessutom lättar det upp det allvarliga händelseförloppet.
”I hennes familj syntes en mamma, en pappa, Storasyster och Lillasyster själv. Men där fanns någon mer. Var de verkligen fler?”

Varje år dör omkring 450 barn i Sverige innan de föds. Föräldrar och syskon behöver stöttning i denna ofattbara sorg. Så tio procent av intäkterna för ”En fjäril på min kofta” går till Spädbarnsfondens stödverksamhet för familjer som mist ett barn.

”Vi firar mellanbrors födelsedag. Fast han kan ju inte äta tårta som jag. Kalas är nog det bästa jag vet.
Vi går till graven med ballong och paket. Alla säger grattis och jag sjunger högt så det låter. Jag tror han blir glad fastän vi gråter.”

Boken är inbunden i hårt omslag och sagan berättas på 25 sidor. Det är starka färger i illustrationerna och form, färg och design har gjorts av Mario Tomio.
Den avslutande meningen rör mig till tårar:

”När vi pratar, tänker och minns
Kan jag känna att min bror faktiskt finns.”

Titeln ”En fjäril på min kofta” fångade mig direkt. Den är så talande och beskrivande med fjärilen som en symbol för en fjäderlätt och svårfångad närvaro. Något som finns men som besöker oss som flyktigast när vi är stilla i nuet. En kärlek till en förlorad vän eller ett syskon som inte behöver ta slut bara för att livet gjorde det.

Boken om Lillasyster com får berättat för sig om Mellanbror som dog i mammans mage innan Lillasyster kom till världen är så vacker att jag stundtals glömmer bort hur nödvändig den också är. Språket är innehållsrikt utan att bli komplicerat och ändå så avhandlar författaren ett av de svåraste samtalsämnen som en förälder eller en annan vuxen kan tänkas stå inför.

Att texten är skriven på vers lättar upp ämnet och gör det enklare att läsa högt även när känslorna kring innehållet tränger sig på. Illustrationerna går hand i hand med orden, sprider ljus över allvaret och Lillasysters ansikte inger trygghet och hopp även för den lilla läsaren.

Jag hoppas att ”En fjäril på min kofta” kommer till användning hos många familjer med ”änglabarn”, men också i andra familjer. Med boken som redskap ges barnet möjlighet att ställa frågor till vuxna om begreppen liv och död och kanske kan Lillasyster leda oss alla igenom det sorgliga ämnet utan att vi förlorar oss själva i gråten.

Ni som läst mina tidigare recensioner av barnböcker anar kanske ett mönster. Jag gillar barnböcker som tar upp viktiga ämnen, svåra ämnen. För hur bra man än är som förälder finns det tillfällen när orden tar slut, när man inte vet hur man ska trösta eller hur man förklarar sådant man knappt förstår själv.
Då är sådana här böcker fantastiska.

Jag läste den för mina barn som är 5 och år och boken var helt rött för dem båda. Texten är sorglig och vacker men samtidigt enkel. Den krånglar inte till något, utan förklarar på ett fint sätt en väldigt sorglig händelse och hur det kan kännas att förlora någon. Den varken förminskar eller förstår.

Jag älskar dessutom att den är skriven på vers. Det hjälpte mig framåt i högläsningen även när rösten stockade sig av sinnesrörelse. Det här är en underbart fin liten bok, som tar upp både sorgen och döden på ett sätt som passar både för stora och små

Bilderbok. Författaren och illustratören Ann-Katrine Engström debuterade 2013 med bilderboken Mamman och fröet// Den här gången, En fjäril på min kofta, handlar det om en ständigt närvarande sorg i Lillasysters familj. Hennes mellanbror dog i mammas mage så Lillasyster har aldrig fått träffa honom, men sorgen efter honom är ständigt närvarande i familjen. Lillasysters sorg växer fram när storasyster berättar om honom, men genom att låta honom symboliseras av en fjäril på hennes kofta, får han finns till för henne också. Författaren använder sig av olika berättelseperspektiv// från att berätta om Lillasyster i tredje person till att låta Lillasyster ta över och berätta om sig själv. Rimmen i varannan textrad ger lite färg åt texten, vilken expanderas av de färgstarka illustrationerna. Det växande hjärtat på de blå mellansidorna, som symboliserar lillasysters växande relation till brodern gör att såväl text, bild och grafik korresponderar väl med varandra. Berättelsen om lillasysterns saknade mellanbror utspelas i en verklighet som säkert både barn och föräldrar kan känna igen sig i.